Tranströmer’s Traces

2 am. Moonlight. Train stopped
in the middle of a field, cold city lights
flickering on the far brink of sight.

As if someone has sunk so deep into dream
she’ll never remember she was there
once she gets back to her room.

Or somewhere someone has slipped so deep
into sickness that his days all become a flickering
swarm of points scattered thin on the brink of sight.

The train stands utterly still.
2 am. Stark moonlight. Few stars.

***
From Tomas Tranströmer, Spår

På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.

Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande punkter,
en svärm, kall och ringa vid synranden.

Tåget står fullkomligt stilla,
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.

***
From Poetic License