Tranströmer Beheld

It was a funeral.
I sensed the deceased
read my thoughts
better than myself.

The organ fell silent. Birds sang.
A grave open to the sun.
My friend’s voice rang as far
as the minutes’ darkside.

I drove home transfixed
by the glare of summer day,
by rain and stillness,
transfixed by the moon.

From Tomas Tranströmer, Från juli 90

Det var en begravning
och jag kände att den döde
läste mina tankar
bättre än jag själv. 

Orgeln teg, fåglarna sjöng.
Gropen ute i solgasset.
Min väns röst höll till
på minuternas baksida. 

Jag körde hem genomskådad
av sommardagens glans
av regn och stillhet
genomskådad av månen.

***
< Poetic Licence